Det var en vacker morgon idag, som de allra flesta, på sitt sätt. Ett snöblandat regn, som är mer snöflingor än regndroppar, faller stilla mot marken. Den morgontrötta solen skapar runda reflexer i glasögonen och världen blir prickig av ljusa ringar. De kraftiga däcken sjunger en mäktig sång mot asfalt och betong. Mitt favoritstycke är betongbron på Södra mälarstrand, granne med Långholmen. Den börjar och slutar med en svängd backe, så det pirrar gott i magen när man rullar ner och upp, samtidigt som man får hålla balansen i svängen. Det är också här säsongens största utmaning finns. När frostkalla nätter kyler ner vägbanan är det just här som frosten biter sig fast och stannar kvar in på morgonkvisten.
När jag rullar in över träbron mittemot Stadshuset ändras däckens sång till ett tradigt dunkande. Vattnet krusas av morgonbrisen, men kylan håller det tillbaka. Det är mörkt och hotfullt.
På rullande gotländska avslöjar den medelålders mannen bredvid mig: ”Det här är det enda riktiga äventyret jag har under dagen, så det vill jag inte vara utan.” Svetten bildar små pärlor i hans väderbitna ansikte, det glittrar till i de gråblå ögonen och ett pojkaktigt leende drar över hans ansikte. Det slår om till rött, vi skiljs åt med ett leende, och kommer antagligen aldrig mer ses igen.
Från hjälmen droppar vatten ner på näsan och vidare in under kragen. Glasögonen sitter tätt på näsan, och ångan när jag står stilla får dem att imma igen. Sista biten inne i stan förpassar jag glasögonen till jackfickan. Ögonen vaknar till av det oväntade ljuset, och börjar genast tåras av den friska vinden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar