Det är en kall och klar morgon. Luften är stilla och mild. Det knastrar lätt av frostbitna löv på cykelbanan. De fnasas sönder till små smulor av de grova och taggbeklädda vinterdäcken. Idag ligger vattnet helt stilla. Som i andakt efter den kalla natten som håller på att släppa sitt grepp. Staden speglar sig. Stadshuset och Riddarkyrkan lämnar knivskarpa silhuetter efter sig på vattenytan. Långholmens gamla skeppsvarv som tungt och trött lutar sig mot berget står i skarp kontrast till de stolta röda tegelbyggnaderna som utgör Kungsholmens strandlinje söderut.
Längre in mot stan börjar vattnet krusa sig. Värmen från trafiken får det att röra sig både över och under ytan. Det stora tunnelbygget går långsamt framåt, men man ser inte mycket av det. Det enda man ser är stora pråmar och mängder med män klädda i gula och brandgula arbetskläder som mödosamt förflyttar sig mellan pråmar, lastbilar och kranfordon.
Efter Slussen öppnar sig vattnet ut mot havet. Det starka ljuset får mig att kisa, och samtidigt dra efter andan i förundran över hur liten jag känner mig och hur stor himlen är. Ett stort blått och vitt kryssningsfartyg stävar långsamt in mot staden och kajen. På Skeppsbron börjar årets julgran att ta form. För varje morgon har det tillkommit några grenar till på den enorma stamn som rests där den alltid brukar stå. Med hjälp av en enorm lyftkran fäster arbetare grenar i perfekt symmetri. En synnerligen märklig julgran som man ändå inte kan låta bli att förundras över när den sträcker sig högt upp mot skyn med en glittrande stjärna i toppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar