11 november 2010

Djupt grafitgrå, tunga moln har lagt sig till rätta som en extra horisont strax under kyrktornets vajande tupp. Starka solstrålar underifrån skapar en glödande drömmarnas horisont. Likt en reva sliter den himlen mitt itu, men trots sitt dominanta intag av novemberhimlen ger molnens mjuka konturer ett lockande intryck. Tunna och lätta moln av en helt annan karaktär kilar kvickt över den sommarblå himlen ovan revan. Vad jagar de? Kanske rusar de fram, livrädda att undgå att slukas av det tjocka grå. Dystra skuggor kastas över världen. Vinden har mojnat och ids knappt ta tag i flaggorna som pryder hustaken.

Plötsligt uppenbarar sig en glimt av det som hållits dolt bakom horisonten. Solen strilar ihärdigt genom mörkret och målar ränder hitom horisonten. Strålarna stretar för att vidga glimten och låta oss komma in på andra sidan. Där skimrar himlen ljus och rosa. Men lika snabbt som luckan uppenbarade sig, lika snabbt sluter den sig. Molnen hinner ikapp, det tjocka täcket rullar obevekligt fram över och slukar de ljusa strålarna. Kvar blir en mur som ter sig än tjockare och mer ogenomtränglig än förut. Det dröjer inte länge förrän mörkret tar över. Sammetslent och kallt lägger det sig över en stad som fortfarande myllrar av lyktor, ljud och liv.

1 november 2010

Det är en kall och klar morgon. Luften är stilla och mild. Det knastrar lätt av frostbitna löv på cykelbanan. De fnasas sönder till små smulor av de grova och taggbeklädda vinterdäcken. Idag ligger vattnet helt stilla. Som i andakt efter den kalla natten som håller på att släppa sitt grepp. Staden speglar sig. Stadshuset och Riddarkyrkan lämnar knivskarpa silhuetter efter sig på vattenytan. Långholmens gamla skeppsvarv som tungt och trött lutar sig mot berget står i skarp kontrast till de stolta röda tegelbyggnaderna som utgör Kungsholmens strandlinje söderut.

Längre in mot stan börjar vattnet krusa sig. Värmen från trafiken får det att röra sig både över och under ytan. Det stora tunnelbygget går långsamt framåt, men man ser inte mycket av det. Det enda man ser är stora pråmar och mängder med män klädda i gula och brandgula arbetskläder som mödosamt förflyttar sig mellan pråmar, lastbilar och kranfordon.

Efter Slussen öppnar sig vattnet ut mot havet. Det starka ljuset får mig att kisa, och samtidigt dra efter andan i förundran över hur liten jag känner mig och hur stor himlen är. Ett stort blått och vitt kryssningsfartyg stävar långsamt in mot staden och kajen. På Skeppsbron börjar årets julgran att ta form. För varje morgon har det tillkommit några grenar till på den enorma stamn som rests där den alltid brukar stå. Med hjälp av en enorm lyftkran fäster arbetare grenar i perfekt symmetri. En synnerligen märklig julgran som man ändå inte kan låta bli att förundras över när den sträcker sig högt upp mot skyn med en glittrande stjärna i toppen.

26 oktober 2010

Solnedgång bakom Hötorgsskraporna. Solen kastar sin sista, brinnande strålar mot de stela och färglösa skraporna som sträcker sig mot den kallt ljusblå himlen. Huskropparna färgas orange och kläs för ett ögonblick in i ett mystiskt täcke av ljus. Molnen strävar snabbt fram på himlen, som för att inte bränna fotsulorna. De skiftar från orange till rosa, och till sist till syrenlila, innan solen med en suck ger upp och de sista, flämtande strålarna sjunker ner bakom den spretiga Stockholmshorisonten.

25 oktober 2010

Det var en vacker morgon idag, som de allra flesta, på sitt sätt. Ett snöblandat regn, som är mer snöflingor än regndroppar, faller stilla mot marken. Den morgontrötta solen skapar runda reflexer i glasögonen och världen blir prickig av ljusa ringar. De kraftiga däcken sjunger en mäktig sång mot asfalt och betong. Mitt favoritstycke är betongbron på Södra mälarstrand, granne med Långholmen. Den börjar och slutar med en svängd backe, så det pirrar gott i magen när man rullar ner och upp, samtidigt som man får hålla balansen i svängen. Det är också här säsongens största utmaning finns. När frostkalla nätter kyler ner vägbanan är det just här som frosten biter sig fast och stannar kvar in på morgonkvisten.

När jag rullar in över träbron mittemot Stadshuset ändras däckens sång till ett tradigt dunkande. Vattnet krusas av morgonbrisen, men kylan håller det tillbaka. Det är mörkt och hotfullt.

På rullande gotländska avslöjar den medelålders mannen bredvid mig: ”Det här är det enda riktiga äventyret jag har under dagen, så det vill jag inte vara utan.” Svetten bildar små pärlor i hans väderbitna ansikte, det glittrar till i de gråblå ögonen och ett pojkaktigt leende drar över hans ansikte. Det slår om till rött, vi skiljs åt med ett leende, och kommer antagligen aldrig mer ses igen.

Från hjälmen droppar vatten ner på näsan och vidare in under kragen. Glasögonen sitter tätt på näsan, och ångan när jag står stilla får dem att imma igen. Sista biten inne i stan förpassar jag glasögonen till jackfickan. Ögonen vaknar till av det oväntade ljuset, och börjar genast tåras av den friska vinden.